”Varför hänger du ut dina barns diagnoser på nätet?”

Jag får ibland veta att jag gör fel med att prata öppet om mitt familjeliv, mina barn och deras diagnoser. Det jag gör är etiskt olämpligt och jag hänger ut mina barn för att själv ”bli känd”. Jag vill bemöta den kritiken med ett ärligt inlägg om varför jag ”hänger ut” mitt familjeliv och mina barn!

Jag vägrar att skämmas..

Finns det något som jag tycker är sorgligt så är det när vi ska dölja sådant som inte är ”normalt” i vårt samhälle. Finns det något jag brinner extra mycket för är det allt som är normbrytande och att våga vara normbrytande. Om vi inte skulle våga bryta mot normen skulle också normen övervinna personligheter, detta eftersom norm inte är så personligt tänker jag. Jag är inte ensam om att skriva öppet om ett familjeliv med NPF, vi är dock inte så många som är öppna med vilka vi är. Jag har valt att vara öppen med vem jag är och delar även bilder och personlig information här på bloggen. Jag har valt att bli mindre privat eftersom mina barn blir äldre och har mer inflytande i vad som finns om dem på nätet. Men jag väljer fortfarande att skriva om oss för att upplysa samhället, öka förståelsen och förändra normen.

Drömmen

Det som driver mig framåt är att ingen förälder i framtiden ska känna skam eller skuld över att ens barn har en diagnos. Jag är övertygad om att NPF-diagnoser är vanligare än vi tror eftersom de inte är någon som vågar berätta att en har ADHD med risk att bli av med jobbet. Så får det inte vara i framtiden och jag vill vara en del av den förändringsprocessen! Jag vill vara en del av de människor som faktiskt genomför denna normförändring. Jag vill att mina barn och barnbarn ska växa upp i ett samhälle där alla är lika mycket värda, där egenskaper ses som resurser och inte problem. Jag är övertygad om att vi om 20år kommer se tillbaka på samhället och skratta lätt åt hur fruktansvärt snedvridet tankesättet var. Jag brinner för en förändring och jag skulle aldrig lägga ut vårt familjeliv så mycket om jag inte trodde så hårt på detta.

Jag älskar verkligen mina barn, jag har sagt det tusen gånger här i bloggen att jag inte ens ska behöva säga det men det är riktigt svårt att vara NPF-förälder alla dagar. Bara i veckan har jag kämpat HÅRT men att hålla ihop. Det har varit sportlov, vi har haft en släng av magsjuka och vi har varken fått vila eller kommit ut. Jag har jobbat och jag har försökt hålla mig flytande. Men jag fortsätter! Jag ger inte upp! Jag ger inte upp på att ge mina barn den bästa uppväxt de förtjänar(även om jag varit riktigt grinig i veckan!!), jag ger inte upp mina drömmar om en förändring, jag fortsätter skriva, jag fortsätter posta inlägg och viktigast av allt. Jag fortsätter hålla huvudet över vattenytan genom att ta hand om mig själv genom att åka på mitt andra jobb, träna och sitta uppe halva kvällen och tom-glo på youtube..

Så tillbaka till frågan: Jag skriver öppet om mina barn för att jag tror att det kan göra deras framtid och andra barn i liknande situationers framtid ljusare. Att människor i deras närhet eller avlägsenhet kommer förstå dem bättre. Att människor kommer förstå NPF-föräldrar bättre och att det inte behöver vara så jävla perfekt alltid!

 

Tack för att ni läser, delar och kommenterar mina inlägg, ni gör mitt arbete lättare och det är era fina ord som gör att jag fortfarande håller på! All kärlek till er. <3

9 kommentarer Lägg till din
  1. Jag tycker att dina inlägg har bra innehåll och det är fint och starkt av dig att berätta.

    Det jag kan känna är väl egentligen vad dina barn tycker om det när de blir äldre. De är ju små nu och kan godkänna saker utan att förstå framtidens konsekvenser.

    Jag har just av den anledningen valt att hålla mig mer anonym. Jag skäms inte heller men vill ändå skydda mina barns integritet och identitet.

    När de blir äldre kanske även jag, med deras tillstånd, kan vara mer öppen med vilka vi är.

    Fortsätt skriva och kämpa! Du gör ett bra och viktigt jobb! ❤ Tack!

  2. Hej. Jättebra blogg.

    Men måste få komma med lite feedback.
    Och blir därför först lite personlig så du förstår min feedback.

    Jag var ett barn,ungdom,ung vuxen som hade fel diagnoser och fick reda på det i vuxen ålder efter mycket kämpande om upprättelse.

    Ps.

    Säger inte att dina barn har fel diagnos.

    Min feedback

    Om min mamma hade bloggat öppet om mig med bild och namn hade jag aldrig kunnat jobba med det jag idag jobbar med och jag hade mest troligt varit död då jag inte hade fått rätt diagnos och rätt behandling.

    Och jag tycker inte man ska exponera sina barn öppet med namn och bild.

    Men det är bara mina åsikter sen får du givetvis blogga så som du gör

  3. Hej!
    Jag bloggar själv om min son med autism och adhd samt min andra son utan diagnoser. Det är så viktigt att ta bort stämplar och fördomar, att sprida kunskap och att stå upp för alla med npf! Fortsätt sprida kunskap, det behövs då situationen kan förbättras så mycket för de här personerna.
    Kram <3

  4. Vi bara skriva att jag har läst din bok och den gav mig så mycket kunskap och saker som jag har märkt på mina barn. Jag är ensamstående med två barn som behöver ha mycket hjälp. Den lilla har dyslexi, dyskalkyli och språkstörningar och vi väntar på utredning på adhd. Den stora ska också på utredning för adhd och autism. Vill bara tacka för en bra bok.

  5. Du gör det du tycker är rätt.
    Jag har nydligen själv börjat blogga om livet i vår familj där ett barn har autism.
    Ja det kommer bli öppet, naket, inga livsfilter. Men varför ska vi blunda för verkligheten? Varför ska vi dölja den? Alla andra får visa sina barn och sin familj.
    Fortsätt dela med dig?

  6. Hur man än vänder sig så har man rumpan bak. Antingen kommer dina vuxna barn att vara helt ok med att du skrivit om dem med namn och bild. Eller så inte. Tiden får utvisa. Använd ditt omdöme och sunda förnuft.
    Vi som har barn med Npf glömmer ibland bort att vi inte är ensamma. Då är det skönt att läsa din blogg. Jag tycker det är kul att läsa din blogg ÄVEN om du inte skulle ha visat barnen på bild eller inte nämnt dem vid namn. Bilderna är liksom inte poängen. Kör på!!!

  7. Någon anmälde mig anonymt till Socialförvaltningen för att jag skrev om min dotters diagnos på min privata facebook.

    Vi har lång väg att gå innan diagnoser ingår i normen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *